A little closer.
På bussen hem till Göteborg i torsdags (det känns konstigt att jag kallar både Lund och Göteborg för hemma nu) försökte jag komma på hur jag skall skriva en studentbaserad krönika på bästa sätt. Efter en morgon fylld med städning, kaffepauser, en promenad samt packning i ett strålande Lund kände jag mig som den mest lyckligt lottade människan på jorden. Och just det vill jag skriva om.
Jag vill skriva om hur lyxig det är att leva så som jag och så många andra studenter faktiskt gör. Livet i Lund handlar om mycket mer än bara utbildningen. Jag är glad för att jag såpass ofta som jag gör stannar upp och reagerar på hur galet bra jag har det, samtidigt som jag kan önska att jag gjorde det oftare. Det finns inga ursäkter för att det skall vara upp till någon annan än mig själv.
Jag tänker på möjligheten att få studera någonting man är intresserad av. På att få engagera sig i de nationer och utskott man vill lägga tid på. På att få välja ett boende bland människor man vill göra till sin vardag. På att få ha tentaångest och inse att vad som än händer så spelar det ingen roll om hundra år. På att få inreda sitt egna rum. På att få träffa nya människor varje dag. På att få läsa om sin framtida utbildning och inte kunna sitta still för att man är så exalterad. För att vad man än inser dagen efter att man gjort dagen innan så känner någon någon som gjort någonting värre. På att få reda på att man klarat en tenta man trodde att man inte klarat. På att få gå på sittningar med alla möjliga teman. På att få vara precis hur spontan man vill. På att man inser att man sitter full på en föreläsning och tycker att man är grymmast i världens för att man i alla fall är där. På att få hamna i djupa samtal med människor man inte visste fanns för ett år sedan. På att man kan komma med vilken galen idé som helst, för oavsett vad har någon gjort något mer galet. På att få flytta hemifrån och testa sina egna vingar och inse att livet är det bästa vi har.
Det är så värt (jag använder det uttrycket hela tiden, fult som det är) att inse hur bra man har det.
När jag gick på min förmiddagspromenad i torsdags lyssnade jag på låten Closer. Jag var mitt uppe i fixandet av världens mysigaste rum och framför mig låg en påskhelg i Göteborg med familj och vänner (klyschigt men sant) vilket gjorde att jag inte kunde gå i normal takt, jag studsade fram. Ännu har helgen inte svikit mig, det är så skönt att komma hem och att allt är som vanligt. Borta bra men hemma bäst. Nu har jag två hem, två ställen som känns bäst:)
Kanske att jag försöker säga Carpe Diem. Även om jag inte har det inristat i någon utav mina ringar så känns det ibland så. Eller kanske snarare "fånga livet". För oavsett var i livet eller var på jorden man befinner sig kan man alltid göra det bästa utav situationen, så mycket kan jag säga utan att ljuga:)
Jag kollade upp musikvideon (kände att jag lyssnat tillräckligt mycket på låten för att inte bli påverkad av videon) och tänkte först att den var alldes för, jag vet inte vad. Traditionell? Klyschig, för att använda ordet igen. Men så såg jag några sekunder till och insåg hur gullig den faktiskt är. Idén är riktigt charmig. Låten är i vilket fall som helst allt annat än dålig:)
Försök sitta still till den här ni!
//Mika
Kommentarer
Trackback
