welosecontrol

Det är så skönt att det är mina egna trogna anteckningar jag får slå upp ännu en gång för att plugga inför en omtenta. Det är så fint att jag kan lita på mig själv och på att det inför omtentan bara är att plocka fram mina exemplariska anteckningar och ögna igenom dem några gånger för att spika provet. Att misslyckas med en tenta en gång känns inte så tufft, speciellt inte nu när jag inte är ensam om att ha gjort det. Men att kugga samma tenta en andra gång känns fruktansvärt. Då blir jag ju aldrig av med den och det känns nu som att jag i det läget skulle börja fundera på om jag ärligt talat var för dum för att det skulle vara fysiskt möjligt för mig att klara den. Jag hade blivit rädd för att det inte skulle vara det. När jag går tillbaka till mina föreläsningsanteckningar (som förvisso skrivits under extrema förhållanden då tiden var knapp) förstår jag lite varför jag inte klarade förra tentan...

Varför kan jag inte bara anteckna normalt och strunta i ett stycke helt om jag nu inte fattar ens en hundradel av det som sägs. Det blir massa onödig läsning för mig nu om onödiga orelevanta saker. Jag måste ju ändå ta mig igenom 400 sidor i min älskade Passer and Smith så jag lär ju stöta på det där.

//Mika