Som att tappa andan vid stupet


Linn frågade mig idag hur det känns att Linnéa kommer hem snart. "Vadå, skall det kännas?" tänkte jag och ryckte på axlarna. Hon har inte varit borta från mitt liv bara för att hon bott långt bort. I samma ögonblick som jag sa att fyra månader gått i ett naffs så insåg jag hur det känns. Det känns underbart. Jag är inte halv utan henne men jag är definitivt hel med henne.

Jag är nog en människa som hellre gråter av lycka än motsatsen. Jag känner på mig redan nu hur ledsamt glad jag kommer vara på fredag när jag har henne framför mig. Det låter löjligt klyschigt, jag vet, men i vissa lägen är faktiskt livet precis sådär löjligt klyschigt.

Jag påstår inte att vi har det generellt bästa man kan ha men för oss är det det bästa. Jag vet att ingen har det vi har. Jag slås gång på gång av hur lyckligt lottad jag är. Jag vet att jag alltid har henne. för drar hon ner mig i skiten, drar hon ner även sig själv.

Att ha varandra på avstånd så som vi har haft, det tror jag bara stärker. Om vi skall hänga ihop hela livet funkar det inte att stå på varandra. Det sjukaste är att jag glädjs så mycket som jag gör över hennes liv. Jag tänkte att jag skulle vara avundsjuk och framförallt önska hem henne. Men nej, jag kan helt ärligt säga att jag vill att hon är precis där hon själv vill vara. Tråkigt bara att hon valde Kalifornien så att jag måste åka dit och hälsa på henne;)

Som vanligt måste jag förklara mina egna inlägg; det här är inget känslosamt inlägg. Eller kanske. Jag blir verkligen peppad av vårt oslagbara team. Häromdagen pratade jag med en yngre tjej som gått på samma skola som oss och hon sa att jag och Linnéa gav henne hopp om riktig vänskap.

Jag har ingeting att säga, bara att jag har det bästa i världen, en del i det. För en gång skull skryter jag.

"Två dagar tills jag inte ser dig mer, så känner jag." Det finns inga ord Lolli:)

Och att Linnéa inte skriver om mig betyder inte att hon inte älskar mig. Det betyder bara att hon inte skriver om mig. Förresten så handlar det här om oss och eftersom jag redan skrivit det här behöver ju inte hon med göra det:)

(Bilderna är tagna för att markandsföra vår gamla skola, dock har jag redigerat dem rejält)

//Mika



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0